Namnet Nockebyhof tillkom år 1902, då området avstyckades från Ålstens ägor. ”Nockeby” däremot är åldersdaterat till 1400-talet och lär härstamma från en viking vid namn Nåke. Redan i 1636 års mantalslängd finns en ”Nåke Krog” upptagen och även ett brännvinsbränneri. Dessa betjänade sjöfarande mälarbönder på väg till och från huvudstaden. 1787 invigdes den första bron vid Nockeby och detta ledde till ett uppsving för krogrörelsen. Efter beslut 1853 i Bromma sockenstämma lades både brännvinsbränneri och krogrörelse ner. Det gick nämligen alltför glatt till vid brofästet

Så gick åren och så småningom anlades ett trädgårdsmästeri och byggdes tre sommarvillor – Brohill – på marken där BRF PARADISETS radhus byggdes 1948-1950. I en av sommarvillorna bodde den legendariske Pant-Janne, som hade en pantbank på Storgatan i Stockholm. Pantbanken finns fortfarande kvar. Hans sonson Gösta Gustaf-Jansson har i ”Stampen” skrivit om sin farfars sommarvistelse vid ”Nockebybro, gamla flottbron, med vattnet silande upp ur springorna mellan körbanans murkna plankor……”I boken har Brohill fått namnet Ragnhildsro och Pant-Janne eller Stamp-Janne bodde här från 1884 och under minst 50 somrar.

På höjden där Nockebyhus byggdes 1975, låg mellan åren 1913 och 1973 Timmermansordens hem för äldre herrar. Här fanns många original bland andra en man, som var mycket duktig simmare. Han var ständigt omgiven av barn, som han om somrarna tog med till badbergen vid den vackra strandpromenaden nedanför Paradiset. Där lärde han barnen att simma både med och utan kläder. Själv hoppade han i fullt påklädd iförd hög hatt, simmade mot bron, lyfte på hatten och frågade ”Är detta vägen till Stockholm?”

Om man fortsätter strandpromenaden mot Ängbybadet kan man, innan man kommer fram till sommarstugorna vid stranden, se en hög grund med staket uppe i backen till höger. Här låg villan Ragnhildsborg, som ägdes och beboddes sommartid av den i dessa dagar aktuelle Nalen-basen Topsy Lindblom. Många idrottsmän vistades här och man grundade Sportklubben Svolder.

Texten skriven av Margareta Wetterborg